På morgonen måste
man kolla stugorna, att gästerna har tagit in ved och vatten och gjort rent och
städat (någotsånär). Normalt har alla betalat och gjort rätt för sig på
kvällen, och som sagt så är fjällfarare ett godmodigt och ordentligt släkte. Så
det brukar vara helt ok. Sen kan stugvärden ge sig ut på en tur.
Igår åkte jag ner för fjället i strålande väder och ett par minusgrader. Sen följde
jag Gåsån ett par km fram till vindskyddet där lederna från Storulvån och
Sylarna strålar samman. Där börjar stigningen upp till Gåsen. Ett par hundra
meters stigning, 5 km. Man ser inte toppen, bara berget och backarna uppför.
Tungt! Men, efter nån timme beroende på tycke och kondition, får man belöningen
i form av en skymt av Gåsenstugorna.
Intressant med minnen,
jag kom hit första gången (förra!) 1970 då i sällskap med goda vänner varav en
som inte mådde särskilt bra. En annan god vän berättade om kvarglömda
bilnycklar på Gåsen vilket upptäcktes efter alla backar utför - hans tur blev
dubbelt så lång som planerat den dan! En annan vän berättade om påtvingade
dagar i Gåsen pga dåligt väder med snö – på sommaren!
Sent i går kväll
såg vi en stark lampa ute i ovädret (ja, ny storm!). Tre tjejer som hade gått
sent från Storulvån anlände, Norskor.... Man kan bli fundersam
över risktagande i samband med dåligt väder. Nu på morgonen rapporterade
Sylarna 30 m/s i byarna. Men vinden mojnade något och nästan alla gav sig iväg. Bloggaren tog en tur på leden till Vålostugorna och mötte där en familj (Norge!) som skejtade fram över fjället. Sen droppade gästerna in, stugorna nu i stort sett fullbelagda.
Vi håller oss nu inne, dricker varm choklad och äter en god nybakad kaka!